att läsa master är lika läskigt som att hoppa fallskärm
Varje torsdag har jag ont i magen. Det börjar redan kvällen före, alltså på onsdagen. Det är svårare att sova och sömnen blir sämre än vanligt. På torsdagar har jag nämligen obligatoriskt seminarium - en grej jag tyvärr alltid fasar över. Jag tänker: "Är det bara jag som inte fattat grejen med texterna..?", tillsammans med tusentals andra nedsättande tankar om min bedrift. Inför varje seminarium skall vi nämligen ha läst engelska texter på forskningsnivå. Jag anländer till skolan nästan alltid 40 minuter innan bara för att vara säker på att välja plats. Jag vill ta den plats där man är osynlig. Gärna nära dörren..Och så börjar seminariet och hjärtat börjar slå. Jag blir torr i munnen och jag får svårt att andas. Det är nu jag måste bevisa, helst så snabbt som möjligt, att jag hänger med, att jag är en del av gänget och att jag inte är korkad. Varje seminarium kräver nämligen diskussion, engagemang och analyser av var och en. Det jag mest av allt skulle vilja är att bara springa ut genom dörren och aldrig mer komma tillbaka. Jag tänker: "Vad sjutton gör jag här", "Platsar jag här", "Vad är meningen med det här egentligen?" Gamla känslor från förr kommer smygande. En känsla av att jag i vilken sekund som helst kommer att bli avslöjad och utpekad som den dumma. Allt eftersom minuterna tickar på så får jag mer och mer press på att jag måste säga något..allt som oftast hittar jag till slut en formulering som passar in i sammanhanget och då räcker jag upp handen. Professorn tittar vänligt på mig och ger mig ordet, och jag hör mig själv säga något om moralpanik och massmedias psykologiska effekter. Och sen en sekunds tystnad. Professorn nickar igenkännande och håller med och fortsätter på mitt resonemang. Professorn vidareutvecklar mina tankar och andra studenter kommer med kommentarer som stärker det jag nyss sagt. I samma sekund är jag i eurofori. Jag klarade det. Jag sa inget konstigt och inget fel. All nervositet släpper och allt som verkade skrämmande blir bara spännande. Det är verkligen som att hoppa fallskärm. Innan är det jobbigt men efteråt kommer belöningen.
Every wednesday and thursday, I have a stomach ache. It starts the night before, on Wednesday. It is difficult to sleep and sleep is not that good than usual. On Thursdays, I have a compulsory seminar - something I always dread. I think: "Is it just me who doesen`t undrstand the texts ..?", Along with thousands of other derogatory thoughts about my achievement. For each seminar, we have to have prepared questions and thoughts from advanced research articles. I arrive at school almost 40 minutes before just to be sure to choose the place in the class room. I want to take the place where I am invisible. Preferably near the door..And so the seminar begins and my heart begins to beat. I get dry mouth, and I have difficulty breathing. It is now I have to prove as quickly as possible, that I get it, that I am a part of the gang, that I'm not stupid. Each seminar requires that discussion, engagement and analysis of each one. What I most of all want is run out the door and never come back. I think: "What the hell am I doing here", "What's the point with this?" Old feelings from the past creeps. A feeling that I in any second will get caught out as the stupid one. As the minutes goes on, I feel more and more pressure that I must say something..and usually I find a formulation that fits into the context, and I raise my hand. The professor looks kindly on me and give me the word, and I hear myself say something about moral panic and mass media psychological effects. And then a second of silence. The professor looks at me, agreeing and continue on my reasoning. The professor further develop my ideas and other students will comment that reinforces what I just said. This moment I am in eurofori. I made it. I said nothing wrong but something smart. The nervousness releases and anything that seemed daunting just gets exciting. It really is like skydiving. Before it is so hard but afterwards comes the reward.